De flesta fotona är tagna nära och söder om E22:an där man kan gå på fina stigar längs med ån.

På den högra bilden sitter vi och fikar bakom en sten. Klicka på bilden så kanske ni ser oss

Säkerligen spår av bergfinkar som vi såg i tusental flyga runt

Söndag den 16 juli. Fem i en bil körde vi till Garnanäs naturreservat.  Tur att vi hade karta, för det är inte helt lätt att hitta dit. Det bästa är att köra till Järnavik och sedan följa skyltarna till ”the fishing camp”.  Vi hade inte planerat för någon guiding, men när vi kom till naturreservat väntade två infödingar på oss där, Ingrid och Leif från Ronnebys naturskyddsförening. De visade sig vara utmärkta guider och jag riktar ett tack till dem.

Reservatet har kommit till på initiativ av markägaren Jörgen Garnegård som vill att området ska bevaras som det är idag. Större delen av området är en nyckelbiotop som består av ädellövskog, betad skog och hällmarkskog med förekomst av jätteträd, rikligt med död ved, vedsvampar, värdefull kryptogamflora och lägre fauna.

Bitvis såg vi mycket mossa, bland annat stora kuddar med blåmossa.

blåmossa

Mossan  är grön när den är fuktig, men ljust blågrön i torka. En stor kudde av blåmossa kan bli upp till en meter hög. Eftersom mossan under gynnsamma förhållanden kan växa cirka en cm per år, förstår man att det krävs lång tid utan störningar i miljön om den skall bli så stor.

Annat spännande vi hittade var flenörtskapuschongflylarver. Flenörtskapuschongfly är en av våra sällsyntaste kapuschongflyarter.  Äggen placeras på knoppar och blomskaft av flenört som är artens enda värdväxt. De dagaktiva larverna äter av blommor och frukter.

Flenörtkapuschongfly

Vi hittade en svamp som perfekt matchade Eva Mårtenssons tröja

Nästa gång är det dags för slåtter i Ire

Hälsningar Eva

De vilda blommornas dag är en omfattande officiell blomstervandring i både Sverige och övriga Norden.  De vilda blommornas dag är instiftad av Svenska Botaniska Föreningen och i vårt fall ett samarbetsprojekt med Blekinge Flora. I år valde vi Kofsa friluftsområde som ligger vid havet strax utanför Stilleryd. Som vanligt vandrade vi guidade av vår expert på vilda blommor, Johan Wolgast.

Jag kommer inte ihåg alla växter vi såg och tog bara bilder på några få.  Men vi såg två sorters smörblommor, vanlig smörblomma och revsmörblomma. Rödklöver, vitklöver och trådklöver. Jungfrulin, kirskål, styvmorsviol, rödblära, stinknäva och grässtjärnblomma.  Havssäd och veketåg. Strandkrypa och strandaster. Björnbär och nyponros.

revsmörblomma	rödblära
strandkrypa	strandaster

Hälsningar Eva

Åtta stycken naturintresserade var vi som åkte från Körmölleplan i Karlshamn i går kväll. Först plockade vi upp vår guide, växtexperten Ivar Björegren,  i Kyrkhult.  Därefter körde vi genom Vilshult och Skälmershult tills vi kom till naturreservatet Albertas myr som ligger ganska otillgängligt till mellan Vilshult och Lönsboda. Grusvägen som leder  till myren ligger på den skånska sidan av länsgränsen..

	Utan Ivar hade vi nog inte hittat dit, i varje fall inte utan karta. Vi hade nog inte hittat så bra på myren heller utan honom
	På väg till myren. Röda stugor tågar vi förbi, kan man säga. Vi hade fått lov att gena över en tomt.

Namnet Albertas myr kommer från Albert Persson, som ägde fastigheten på Blekingesidan under en stor del av 1900-talet. Myren är svagt sluttande och delvis påverkad av översilande grundvatten, vilket är en ovanlig myrtyp i Blekinge, (enligt Länsstyrelsen).  Detta bidrar till en ganska stor artrikedom. Vi hittade bland annat hjortron, korallrot, tranbär, skattram och vattenklöver.

Hjortronblommor och hjortronblad hittade vi. Det betyder dock inte att det blir några bär. Blommorna är enkönade, han- och honblommor sitter på olika plantor. Finns det inte både han och honblommor blir det inga bär.

Korallrot är en liten och späd orkidé och jag lyckades inte ta en bra bild. Vi hittade dock ganska många exemplar på myren. Den är ganska vanlig på myrar och kärr men kan vara svår att hitta.

Tranbär hittade vi många. Tranbär är vanlig i nästan hela landet . Den växer oftast i vitmossa på fuktiga marker, som kärr och myrar.

”Så kan man icke gerna likgiltigt betrakta denna lilla krypande buske, som tager sin bostad bland Sphagnum-mossorna, på hvilkas sammetsdynor den sträcker sina stjelkar, smyckande dem med sina täcka blad och blommor. Och då bären äro mogna, dragas de genom sin tyngd ned på mossan, och det ser nästan ut som om de alldeles skulle tillhöra densamma.”  C. F. Nyman (1868)

Skvattram och vattenklöver.  Två vanliga arter på våta marker. Det sägs att skvattram ska funka som myggmedel.  Det kan behövas ute på myren eftersom där är ganska mycket knott. Bladen från vattenklöver såldes förr på apoteket som Trifolium aquaticum och användes bland annat mot gikt, skörbjugg, mask och frossa.

På vägen hem. I närheten av Brännarebygd. Visade Ivar oss en växt som enligt experterna inte växer i södra Sverige. Den kallas finnklint eller ängsklint. Tyngdpunkten för dess förekomster finns i östra Finland, därav namnet finnklint. Hur den har hamnat i Blekinge kan man bara spekulera om. Kanske har den följt men en lastbil från Mellansverige.

Albertas myr handlar inte bara om växter.  Det finns en hel del kulturmiljölämningar i området. Potatis har traditionellt förvarats utomhus i gropar. En potatisgrop hindrade potatisen från att ruttna. Marken där gropen grävdes måste vara torr. så det var inte ute på myren. Hur stor grop man behövde berodde på hur mycket potatis man ämnade lagra. Sedan la man potatisen i gropen och la halm över.

En annan sort grop är en beckgrop.  Tjära är en naturlig biprodukt till all förbränning av organiska material. Tjäran är mer lättflytande än beck och användes för att t.ex. öka motståndskraften mot vatten och röta hos rep, tyg och trä, medan det trögflytande becket användes för att täta båtskrov, tunnor och annat. Tjärdalar har förkommit i stort sett i hela landet och har en avrinningskanal . Ofta använde man hela furor som råvaror för tjärtillverkningen, men också tallstubbarna. Andra sorters träd kan också användas.  Skillnaden mellan en tjärdal och en tjärgrop är att tjärgropen är nedgrävd i marken och tjärdalen är anlagd ovan mark. Tjärgropen har ingen avrinning för den färdiga tjäran. För att framställa beck måste man få bort vattnet från tjäran.

Vi tackar Ivar för en utmärkt guidning. En spännande och lärorik utflykt, trots att mina gummistövlar läckte in vatten .

Med vänliga hälsningar

Eva

Tidigt på lördagsmorgonen samlades vi utanför grindarna till Eriksberg. Ett blandat gäng från Naturskyddsföreningen och VBOF. Per-Arne, våran guide, kom och mötes oss och vi åkte vidare mot flotten som skulle ta oss över till Dragsö.

På väg till flotten såg vi tre ståtliga davidshjortar. Davidshjorten som är utrotad i vilt tillstånd är det senaste tillskottet på Eriksberg.

Färden över med flotten var så tyst och stillsam att man knappt märkte att man rörde sig i vattnet.  Per-Arne, som hade en stor karta med sig, förklarade varför några platser hette som de gjorde. Vi hade god tid att beundra den fantastiska utsikten runt oss. Långt borta i ett träd kunde vi med hjälp av kikare se en havsörn.

Framme vid Dragsö var det dags att klättra för att ta oss till toppen.

Vi hade inte bara en guide, utan tre fantastiskt kunniga guider. Här berättar Johan om sitt inventerings arbete på Eriksberg. Som vanligt kunde han också  namnet på alla blommor och gräs vi såg. Den tredje guiden var Göran som kan det mesta om militära anläggningar. Uppe på Dragsö finns en gammal inbasmätare som användes till att mäta avståndet till föremålet som skulle bekämpas.

På väg ned från berget hade jag packat ner min kamera för att göra det lättare att gå. Typiskt! Då såg vi en hasselsnok på nära håll. Som tur var hade Göran sin kamera uppe och kunde ta en bild innan den förskämda ormen lyckades fly ner under en sten.

Nästa utflykt går till Albertas Myr. Missa inte den!

Hälsningar Eva