Hur vet ugglorna om det ska bli gnagarår?
Stefan Lithner
Denna fråga fick jag nyligen via mejl. Jag svarade enligt följande: Svaret på frågan kan sammanfattas: ”Jag vet inte”
Jag författade ett arbete tillsammans med K. Ingemar Jönsson 2001, publicerad i Ornis Svecica Vol 12 No 1 -2 2002, som belyste samspelet mellan bok- och ekollon, potentiellt flyttande ugglor, stationära ugglor, skogslevande smågnagare och bergfink baserat på framför allt mina studier av fluktuationen hos dessa arter under åren 1993 – 2000. https://www.lunduniversity.lu.se/lup/publication/9bef8145-b988-4f6c-95fa-9391b0d64846
Det har länge varit och är fortfarande vanligt att vetenskapliga artiklar avgränsar sina variabler för att påvisa ett förhållande mellan två faktorer medan man samtidigt försöker minimera påverkan från andra faktorer.
Jag skulle mycket lätt kunna besvara frågan enligt ovan men samtidigt kan det vara värdefullt att visa vad man vet för att kunna säga att man inte kan besvara just den frågan.
Jag ska i det följande presentera en förenklad bild av vad som i huvudsak gällde fram till ungefär år 2000. I vad mån klimatförändringen sedan dess är ännu oklart. Jag har följt utvecklingen längs de rutter jag använde åren 1993 – 2000 även under åren 2001 – 2022. De slutsatser vi kunde dra 2001 synes fortfarande gälla.
Mycket gott ollonår för ek infaller vart 6:e till vart 9:e år. Bok har goda ollonår vart annat till vart femte år. Mängden bokollon är EJ PROPORTIONELL mot mängden bokpollen i luften under bokens blomningstid samma vår vilket en del författare hävdar. Även proportionerna av sol och vatten lokalt spelar stor roll för hur tillgången på bokollon blir följande höst. Också jordmånen där träden växer påverkar utfallet under fruktsättningen.
I Blekinge där studien utfördes finns fyra arter skogslevande smågnagare;: mindre skogsmus, större skogsmus, åkersork och skogssork.
Ett ”gnagarår” styrs av tillgång på näring. Här har vi studerat den mest variabla näringen; ollon.
Under mycket rik tillgång på ollon ökar näringstillgången för bland annat gnagarna. Detta gör att de förlänger sin reproduktionsperiod till att fortgå under hela vintern och kan mycket väl fortsätta följande år, särskilt om tillgången på ollon är god. Ett extra gott ollonår märks även på incidensen av TBE (sjukdomen hos människor) men det är ett annat kapitel.
Mängden gnagare under ett gnagarår bestäms av summan av de olika gnagararterna under perioden. Vanligen, men inte alltid domineras antalet av skogssork.
Under ollonår är konkurrensen hård mellan alla djur som utnyttjar ollon. Utöver gnagarna, finns under goda ollonår ofta men inte alltid stora mängder bergfink. Vår uppsats visar bland annat att extremt goda ollonår då det inte kommer stora mängder bergfink ropar fler PU och HU än under extremt goda ollonår då det infunnit sig stora mängder bergfink.
Bergfink fick vi naturligtvis nöja oss med att uppskatta. I bok utgiven av Ängelholms kommun 1994 finns en artikel;Stefan Lithner; En fantastisk skymning vid Rössjön har jag redovisat ett detaljerat försök att uppskatta en flock bergfinkar. Människor med begränsad vara att räkna/uppskatta antal som avsevärt överskrider en miljon, villar lätt bort sig. Då kan en till två miljoner fåglar till och med bli sju miljoner, vilket hände härom året. En miljon bergfinkar som stannar i ett område hela vintern har ju en avsevärd inverkan på näringstillgången för andra djur.
Rovdjuren ökar ganska snabbt efter att gnagartillgången ökar. Det gäller förutom ugglorna även hökar, vråkar, småvessla, hermelin, mård och räv. Följden blir dessutom att predationstrycket minskar på andra arter som normalt utnyttjas av dessa rovdjur. Detta syns vanligen hos både skogshöns, mesar, andra små däggdjur än de ovan nämnda och insekter som gynnas av ollon.
Räven är normalt en generalist, men vid extrem gnagartillgång blir den specialist på gnagare.
Lappuggla (i brist på bilder av kattuggla) Foto Stefan Lithner
Här i Blekinge har vi en stationär uggla; kattugglan (KU) som ingått i projektet. Den hörs inte ropa i större antal under ett gnagarår, men får fler ungar flyga. KU är så ortstrogen att då ena partnern faller ifrån i ett gott revir, gör den andra partnern sitt yttersta för att ropa in en ny partner till samma revir. Då KU´s ungar följande år helst inte vill slå sig ner långt ifrån där de är födda etablerar de sig gärna i ett sämre revir i närheten av där de är födda heller än letar upp ett riktigt bra revir långt ifrån födelseorten. Följaktligen hörs många fler KU ropa året efter ett ”gnagarår” än det år de är födda. Av samma anledning avlider/försvinner ugglorna i dessa nya och något sämre revir ganska snabbt.
Vi har två ”potentiellt flyttande ugglor: pärluggla (PU) och hornuggla (HU). Under dåliga gnagarår finns stationära par kvar i sina revir, såvida habitatet inte avverkas. De är då tysta eller ropar endast sporadiskt.
Man känner till att det finns både stationära par och flyttande individer hos både HU och PU även i övriga i Europa. Varifrån de stora antalen kommer har jag endast hört spekulationer om. En del gissar på Finland. Andra gissar på även Ryssland och det finns de som menar att de kan komma även från kontinenten. Ingen vet ens om de har sitt ursprung på den europeiska sidan av Ural.
Vad vi vet är att ugglorna stannar i ett område så länge näringstillgången är tillräcklig för att arten ska kunna häcka. När näringstillgången blivit alltför dålig ger sig ugglorna ut för att söka nya områden med bättre tillgång på näring.
Mängden ugglor regleras av tillgången på näring och rovdjur. De senare ökar också snabbt i antal när gnagartillgången är extrem och likaledes dör undan då näringstillgången försvunnit.
Det har spekulerats i långa tider om hur ugglorna kan veta om det blir ett bra ollonår eller inte.. Ingen tycks veta. Två hypoteser har jag stött på. Den ena är att ugglorna hör pipen när de flyger över ett område där det är gott om smågnagare. Detta förklarar inte hur ugglorna kan veta om det kommer att vara ett bra ollonår två till fyra månader längre fram.
Den andra hypotesen är att det finns ett ämne i ollonen som antingen passerar genom gnagarnas matsmältningsapparat eller omvandlas i gnagarnas matsmältningsapparat till något ämne som ugglorna kan känna av när de passerar över områden där det är gott om aktuella gnagare och att ugglorna kan bedöma gnagarpopulationens status för någon eller några kommande månader. Man kan spekulera kring om ett sådant ämne lämnar gnagarnas kroppar så långsamt att ugglorna kan bedöma detta.
Jag har nyligen kollat med ett par universitet, men de hade ingen tillgänglig som jobbade med ugglor för närvarande.
Sedan jag och Ingemar Jönsson publicerade artikeln har jag fortsatt att följa fluktuationen hos ugglorna. Vad vi framförde i artikeln stämmer fortfarande väl.
Efter det att jag räknat längs en av rutterna i c:a 10 år lade Vägverket (hette de väl på den tiden?) en ny vägsträcka för väg 29 mellan Karlshamn och Tingsryd. Denna nya vägsträcka klöv mitt inventeringsområde på mitten med lika många snarlika inventeringspunkter på vardera sidan av den nya vägen. Här blev det sedan lätt att klassa de olika inventeringspunkterna efter hur mycket oväsen som störde människan (mig). Jag samlade data från dessa punkter under tio år/säsonger efter det att den nya vägsträckan invigts. Totalt sett minskade ugglorna i hela området. Mest intressant var att PU och HU (de potentiellt flyttande ugglorna) minskade mest där störningarna var som störst och minskade minst där störningarna var som minst (I vårt land idag förekommer alltid störningar i åtminstone södra Sverige). KU (stannande art) påverkades inte alls lika tydligt. Den minskade i hela området. Skillnaden i minskning mellan de mest störda områdena och de minst störda var visserligen påvisbar inte så väldigt mycket större där det var bullrigt än där det var relativt tyst.
Därmed är det tydligt att åtminstone vissa ljud stör vissa ugglearter när de har möjlighet att välja boplats med kort varsel/varje år.
Det har spekulerats (i vetenskapliga uppsatser) om det är ökad svårighet för ugglorna att höra sina bytesdjur, om det är bytesdjuren som störs av oväsen och/eller vibrationer från fordon på vägarna och/eller skogsmaskiner. Det har också visats åtminstone. i USA att vissa arter står ut med vad vi kallar oväsen medan andra inte gör det. *
*Ett fantastiskt exempel upplevde jag då jag blev visad ett alplångöra (en liten fladdermus). De hängde knappt tio meter från en stor kyrkklocka som slog varje halvtimma, ett förfärligt dån för människor som står nära. Det störde inte fladdermössen.
För båda hypoteserna gäller att det är oerhört svår att skaffa sig lärdom/erfarenhet för ugglor på endast ett par år, men så är ju omsättningen på fåglar (alla arter) väldigt stor.
Kattugglan börjar aktivera sig inför häckningssäsongen redan kring jul om året på väg att bli dåligt finns de stationära ugglorna kvar men sitter tysta.
Man har under större delen av min tid som ornitolog hävdat att de par som misslyckats med sin häckning gör ett nytt försök. Detta håller jag för att vara riktigt, men enär man kan höra unga kattugglor ganska många gånger senare på året håller jag det inte för osannolikt att de lägger en andra kull. Unga kattugglor har jag hört i närheten av häcklokal både i mars – april och i mitten av juni. Min erfarenhet av uggleinventering gör att jag tror att åtminstone en del par lägger mer än en kull. Detta har jag dock inte läst eller hört från någon vetenskapsman.
Pärlugglan vet man flyttar framför allt under hösten om den flyttar. Även om de personer som undersökt artens flyttning har använt de kunskaper som finns för att kartlägga artens flyttning så har kunskapen fortfarande stora luckor i ämnet. Medan jag fortfarande höll på att inventera talades det om att konstruera små sändare att applicera på ugglor som dels är så små att de inte nämnvärt stör ugglorna och dels har så lång räckvidd att man kan följa djuren om de flyttar från ex:vis Umeå till Ural.
Jag har inte hört eller läst om några nämnvärda fynd på våren. Enl. nedan synes det det förekommer viss flyttning även på våren.
Så vitt jag vet har väldigt många av de PU som kommit till Norden under höstarna även bildat par redan under vintern. De som ropar/spelar i början av mars här nere tycks skrida till häckning.
Jag har under en del goda gnagarår funnit PU som uppenbarligen anlänt under april månad och ropat ganska flitigt i mitten – slutet av april och åtminstone fram till midsommar. Det kan då sitta flera stycken nära varandra och ropa nästan i kör. Min tolkning är att de PU som börjar höras i slutet av april och emellanåt sitter flera stycken nära varandra är 2k fåglar (födda året innan), ungefär som ”pokulerande unga män ute på galejan”
Under goda gnagarår kan PU spela systematiskt, såväl under klassisk häckningstid som när som helst under sommaren. Jag har t.o.m. hört PU som ropar ytterst medvetet precis som under häckning i början av september under riktigt goda ollonår.
Det är vidare känt att PU-hannar i vilt tillstånd kan påbörja en andra kull så snart hanen fått första honan i ruvning (uppg fr Umeå Univ). Försök med stödutfodring har t.o.m. fått en hanne att påbörja häckning med en tredje hona samtidigt (uppg fr Umeå Univ).
Någonting jag dessutom tycker är spännande är att då det föregående höst noterats många insträckande PU har det varit tyst från PU fram till någon gång i början av mars. Då har PU börjat ropa på flera platser där det fram till dess varit tyst. Jag har hört motsvarande iakttagelser från längre upp i Sverige också. Det är tänkbart men inte visat, att PU vill ha en viss mängd dagsljus innan den börjar hävda revir. Det är fortfarande väldigt mycket vi inte vet om dessa märkliga varelser vilket gäller i än högre grad om märkliga varelser/ekologi i varmare länder (www.pbase.com/stefan_lithner)
Hornugglan hörs vissa år hävda revir intensivt i månadsskiftet januari – februari, Andra år kan de hävda revir i början av juni. (Omkring 5/6 1978 hördes revirhävdande hornugglor ”i var och varannan grandunge” mellan Gårdstånga och Harlösa utmed Kävlingeån. Detta är överdrift, men antalet ropande var anmärkningsvärt. Högst sannolikt är att de kan påbörja häckning när som helst där emellan. Även ungar kan höras pipa vid lite olika tider under våren, vilket ju är rimligt i enlighet med föregående uppgift.
Gnagarår kan mycket väl upphöra ganska plötsligt, under ugglornas påbörjade häckning. Det är särskilt vid sådana tillfällen de försöker dryga ut kosten genom att ta fåglar.
Ytterligare ugglearter påträffas då och då i Blekinge och står i visst beroendeförhållande till gnagarna. Fynd av dessa har dock ännu varit alltför få att några studier skulle kunnat utföras.
Lappugglan har länge varit den stora taigans hemlighetsfulla Tita Grå (en trollpacka) men har under senare år börjat visa sig även hos oss. Enstaka par har häckat i norra Skåne, Södra Halland och södra Småland. Senaste fyndet jag känner till i Blekinge var i november i fjor (2022).
Även för tornugglan spelar gnagarna roll. Här skulle man kunna misstänka att den skulle kunna gynnas av ett mildare klimat, men för denna finns ytterligare faktorer värda att beakta. Senaste fyndet av denna jag känner till i Blekinge var i april 2019.
Tornuggla (i brist på bilder av hornuggla) Foto Stefan Lithner
