Åtta stycken naturintresserade var vi som åkte från Körmölleplan i Karlshamn i går kväll. Först plockade vi upp vår guide, växtexperten Ivar Björegren,  i Kyrkhult.  Därefter körde vi genom Vilshult och Skälmershult tills vi kom till naturreservatet Albertas myr som ligger ganska otillgängligt till mellan Vilshult och Lönsboda. Grusvägen som leder  till myren ligger på den skånska sidan av länsgränsen..

	Utan Ivar hade vi nog inte hittat dit, i varje fall inte utan karta. Vi hade nog inte hittat så bra på myren heller utan honom
	På väg till myren. Röda stugor tågar vi förbi, kan man säga. Vi hade fått lov att gena över en tomt.

Namnet Albertas myr kommer från Albert Persson, som ägde fastigheten på Blekingesidan under en stor del av 1900-talet. Myren är svagt sluttande och delvis påverkad av översilande grundvatten, vilket är en ovanlig myrtyp i Blekinge, (enligt Länsstyrelsen).  Detta bidrar till en ganska stor artrikedom. Vi hittade bland annat hjortron, korallrot, tranbär, skattram och vattenklöver.

Hjortronblommor och hjortronblad hittade vi. Det betyder dock inte att det blir några bär. Blommorna är enkönade, han- och honblommor sitter på olika plantor. Finns det inte både han och honblommor blir det inga bär.

Korallrot är en liten och späd orkidé och jag lyckades inte ta en bra bild. Vi hittade dock ganska många exemplar på myren. Den är ganska vanlig på myrar och kärr men kan vara svår att hitta.

Tranbär hittade vi många. Tranbär är vanlig i nästan hela landet . Den växer oftast i vitmossa på fuktiga marker, som kärr och myrar.

”Så kan man icke gerna likgiltigt betrakta denna lilla krypande buske, som tager sin bostad bland Sphagnum-mossorna, på hvilkas sammetsdynor den sträcker sina stjelkar, smyckande dem med sina täcka blad och blommor. Och då bären äro mogna, dragas de genom sin tyngd ned på mossan, och det ser nästan ut som om de alldeles skulle tillhöra densamma.”  C. F. Nyman (1868)

Skvattram och vattenklöver.  Två vanliga arter på våta marker. Det sägs att skvattram ska funka som myggmedel.  Det kan behövas ute på myren eftersom där är ganska mycket knott. Bladen från vattenklöver såldes förr på apoteket som Trifolium aquaticum och användes bland annat mot gikt, skörbjugg, mask och frossa.

 

På vägen hem. I närheten av Brännarebygd. Visade Ivar oss en växt som enligt experterna inte växer i södra Sverige. Den kallas finnklint eller ängsklint. Tyngdpunkten för dess förekomster finns i östra Finland, därav namnet finnklint. Hur den har hamnat i Blekinge kan man bara spekulera om. Kanske har den följt men en lastbil från Mellansverige.

Albertas myr handlar inte bara om växter.  Det finns en hel del kulturmiljölämningar i området. Potatis har traditionellt förvarats utomhus i gropar. En potatisgrop hindrade potatisen från att ruttna. Marken där gropen grävdes måste vara torr. så det var inte ute på myren. Hur stor grop man behövde berodde på hur mycket potatis man ämnade lagra. Sedan la man potatisen i gropen och la halm över.

En annan sort grop är en beckgrop.  Tjära är en naturlig biprodukt till all förbränning av organiska material. Tjäran är mer lättflytande än beck och användes för att t.ex. öka motståndskraften mot vatten och röta hos rep, tyg och trä, medan det trögflytande becket användes för att täta båtskrov, tunnor och annat. Tjärdalar har förkommit i stort sett i hela landet och har en avrinningskanal . Ofta använde man hela furor som råvaror för tjärtillverkningen, men också tallstubbarna. Andra sorters träd kan också användas.  Skillnaden mellan en tjärdal och en tjärgrop är att tjärgropen är nedgrävd i marken och tjärdalen är anlagd ovan mark. Tjärgropen har ingen avrinning för den färdiga tjäran. För att framställa beck måste man få bort vattnet från tjäran.

Vi tackar Ivar för en utmärkt guidning. En spännande och lärorik utflykt, trots att mina gummistövlar läckte in vatten .

Med vänliga hälsningar

Eva